Marknadsyra i Avesta. 15 par strumpor för 100 kr. (på/i Cafe La Rose)
Feskekörka i Göteborg
Det var en sådan fin dag i Göteborg igår. När solen värmde på Västra Hamngatan var det utan att överdriva en känsla av vår. Barmark och skönt ljus och folk som satt och fikade utanför DaMatteo i Viktoriapassagen.
På kvällen blev ljuset väldigt speciellt så jag passade på att ta lite bilder när jag gick längs kanalen på väg åt Järntorgshållet.
Vilda Västern
Det görs inte så många serier eller filmer om Vilda Västern längre. Om indianer och cowboys. Det är ju inte så konstigt i och för sig. Vita machomän slogs och mördade för pengar och heder. Kvinnorna var ofta bifigurer och urinvånarna på den amerikanska kontinenten var onda fiender. Det är ett understatement att säga att det inte känns så fräscht idag.
Förr rullade TV-serier som Bonanza och Familjen Machahan (där starka kvinnor hade framträdande roller förvisso) och Clintan rensade upp på bio. Hårda män skipade rättvisa. Det präglade nog några generationer som senare har fått arbeta bort den bilden av 1800-talets USA.
En film som tidigt försökte ge en mer nyanserad bild var Horse med Richard Harris. Man hade någon slags ambition att skildra livet hos indianer i alla fall. Även om det var ganska så Hollywoodaktigt. En som gjorde ett mer ambitiöst försök var Kevin Costner med Dansar med vargar. Jag får utan att vara cineast en känsla av att den filmen innebar en vändpunkt för western-genren. Det känns som att man efter DMV gick in i en ny era. Det gick inte att gå tillbaka till duellerande hårda män som röjde bland skurkar.
Nuförtiden kommer det sällan westernfilmer som får något större genomslag. En som jag tycker är bra är re-maken av 3:10 to Yuma med Russel Crowe. Jag hade sett originalet från 50-talet som var som sådana filmer brukar. Men jag tyckte att den nya versionen var underhållande som film oavsett genre och hyggligt realistisk utan att förlora spänning. En annan nyare western som jag gillar är True Grit med Jeff Bridges som ju nästan alltid är grym. Den filmen var väldigt osentimental och långt från den gamla klassiska typen av filmer.
Men hur det än är så kan det ibland vara kul att i smyg slänga på För en handfull dollar och sjunka in i vacker hämnd utförd av coola hjältar. Därför ser jag fram emot att snart gå och se Quentin Tarantinos Django som ju lär vara en förlängning av spaghetti-westerns men med glimten i ögat. Skoj och ultravåld i förening.
Verser kring maskintvätt av kalsonger
1
Maskinen den snurrar och går,
snart renhet och frihet man når.
Man slipper att känna sig fången,
i den gamla kalsongen.
2
Tvättmaskinen fint bereder,
att stilen hålls på underkläder (stockholmska).
Den solkiga byxan man slipper,
med rena och fräscha kalsipper.
3
Bättre att gå på gatan naken,
än att orena kalsingar ha runt baken.
När tvätten gjort sitt ja då kan det hända,
att sköljmedelsdoft känns från killens ända.
Smoothies
Jag plockade fram min rejäla mixer från Alessi som har stått i ett skåp (update: med Philipslabel. Ett samarbete har jag för mig). Jag vet inte varför den har stått undanställd men det blir väl så när man har många tekniska prylar. Men plötsligt kände jag mig sugen på fruktdrycker och smoothies.
Sagt och gjort, Jag började med att köpa bananer, apelsiner, äpplen och frysta hallon. Jag brukar undvika vanlig mjölk så jag skaffade soyamjölk som förutom att det inte är mjölk men ändå kan göra smoothien rinning, tillför lite sötmna. Jag kastade i ingredienserna på måfå. Det blev supergott redan från början. Och en stor mängd som räckte till flera glas. Det var också en känsla av fräschhet i att veta att man hade druckit ett par bananer, ett äpple och en apelsin. Nyttig frukt all the way,
Så nu börjar jag dagarna med att ta en fruktsmoothie med en macka till. Mycket bättre än att bara slänga i sig ett par smörgåsar med en kopp kaffe. Nyttigare och ger en bättre mättnadskänsla tycker jag. Lite som att äta gröt på morgonen vilket jag har svårt för. Men mycket godare.
Styrverktyg för TV-tittande
Det här är de saker som jag styr mitt film- och TV-tittande med. Jag har länge haft en lösning där jag använder en dator, nu en Mac Mini (relativt ny version med 8 gb minne) kopplad direkt till min TV. Den macen innehåller allt som jag vill titta på. Oftast kör jag de kanaler som jag vill se direkt via en browser. Det funkar väldigt bra för Netflix, Viaplay, BBC, ITV och svtplay som är det som jag mest använder. Jag funderar även på att skaffa HBO men avvaktar lite.
Jag har helt valt bort distributörer av tablå-TV, även om jag ibland ändå kollar på det, t ex genom testversionen av Magine, BBC eller ITV. Det är mellanledet som jag har valt bort. Men mest blocktittar jag på serier som jag har skrivit tidigare. Eller ser på realtidssändningar av sport, främst NHL och Premier League på Viaplay.
Många lyfter lösningar som Airplay men jag har aldrig kommit på vad det skulle tillföra för mig. Jag styr ju mac minin med mus och tangent bord från soffan. Alla filmer som jag har lokalt finns på rejäla hårddiskar kopplade till macen. Jag har inga problem med att ha det nätta tangentbordet i knät och musen i soffan när jag ska byta innehåll eller spola etc. Dessutom kan jag göra andra nätrelaterade saker på TVn mellan varven (det utesluter förstås inte att jag även har en Macbook i soffan för jobb och socialt surfande).
Jag har provat “mediacenter” som Plex men återvänder hela tiden till att titta på kanalerna direkt i browsern. Jag har alla lokala filmer indexerade och strukturerade i Plex, men det går fortare att klicka sig fram med musen och öppna dessa i vald spelare än att hacka sig fram i det otympliga Plex om jag ska se dem på min vanliga TV. Däremot finns ju möjligheten att dela ut sina lokala filmer via Plex, så att man t ex kan se dem i ipaden, på landet etc. Men det är en annan sak. Som jag sällan utnyttjar eftersom jag har alla nätkanaler även i ipaden och på landet
Nu tittar jag på ett gammalt avsnitt av Dalziel & Pascoe med Safari som vald browser i mac minin.
Besök i Sickla
Idag tog jag en sväng till Sickla Köpkvarter för att handla lite saker. Jag har inte varit där på väldigt länge förutom någon gång då jag har åkt direkt till Elgiganten. Jag var beredd på det värsta när man åker dit mitt på en lördag.
Visserligen var det bökigt att få tag på en parkeringsplats. Det var djungelns lag och man fick cirkla runt i väntan på att se någon som låste upp sin bil för att lasta in kassar. Någon gång var det falskt alarm då bilägaren som hade öst in kassarna låste igen för att gå iväg och shoppa mer. Men till sist gick det bra.
Väl inne i butikerna kändes det trevligt. Stora ytor och inte särskilt svårt att komma fram till kassor. Först Elgiganten för att köpa färgpatron och några tekniska saker. Sedan till det stora huset där Clas Ohlson mm ligger. Jag har alltid varit skeptisk till köpcentrum men det var faktiskt väldigt praktiskt med att ha allt samlat. Det finns ett systembolag såg jag så jag passade på att spontanköpa en flaska cognac.
Sedan var det dags för en lunch och kaffe. Wayne’s Coffee har en stor lokal i huset och det är en crossoverlösning med Andy’s vilket är ett lekcenter för barn. Stället var fullt med föräldrar som hade möjlighet att softa med en kopp kaffe medan ungarna rasade i bollhav och roliga rutschkanor. Superbra koncept. Ett jäkla stoj förstås men det vara bara trevligt. Det var först när jag satt i en skön fåtölj med en fika som jag såg att ingen hade skor på sig. En man hade krupit upp i soffan och satt och myste med en bok. En annan man satt och kopplade av i sina orangea strumpor.
Då förstod jag att jag hade begått ett regelbrott. Det fanns ju tydliga skyltar och stopplinjer vid ingången där man skulle ta av sig skorna, såg jag sedan. Jag hade bara trängt mig förbi alla för att få den där koppen kaffe som jag såg fram emot. Men självklart så krängde jag av mig bootsen och kunde passa på att krypa upp i fåtöjen. Förutom att det är praktiskt och nödvändigt att ha en skolös policy på Andy’s med alla barn som springer omkring (vilket jag som sagt inte fattade från början) så är det ju rätt sjysst att fika på det sättet. Det blir som att sitta i soffan hemma och mysa. Egentligen borde man göra så på andra fik också, ta av sig skorna och känna sig fri med sin kaffe i fåtöljen.
I alla fall så kan jag absolut tänka mig att åka ut till Sickla igen (vilket tar 10 min från Söder) istället för att springa runt på stan för att hitta det man ska ha. Det här kanske låter som ett konstigt uppvaknande för alla som bor i förorten (eller i Västerås, Halmstad etc etc) där detta är vardag. Som inte ser ett köpcentrum som något exotiskt och nytt. Men är man stadsbo så är man.
Barbershop på Club Jambalaya
Jag var för första gången på Club Jambalaya igår kväll. Det är en återkommande tillställning som Johan Lange med flera arrangerar på O’Learys i Gamla Stan. Den här gången var det fullsmockat på O’Learys övervåning där vi höll till. Faktum var att det var fullt redan innan öppningen kl 18.00 då jag dök upp, så jag fick sitta i baren, vilket väl inte var så illa.
Jag kan inte säga att jag har haft en nära relation till barbershopmusiken. Det går säkert att hitta sköna spellistor på t ex Spotify men jag har inte försökt leta. Så jag gick till Jambalaya med öppet sinne och glatt humör. Det var väldigt trevligt och de olika grupper som framträdde blandade det som jag inbillar mig är klassisk barbershop, med 50-talslåtar som “Love Potion no 9” och svensktopp som “Jag vill vara din Margareta”. Det var rätt kul faktiskt och många av sångarna var väldigt duktiga.
Ibland kan det bli lite väl smörigt. Man har t ex en förkärlek för att glida upp i “augmenterade” dominantackord som övergång till grundtonen (t ex E+ innan A). Jag gillar i och för sig just detta i vanliga fall men när fyra röster samstämmigt gör det titt och tätt kan det blir lite väl mycket av det goda.
Men sammantaget var det en kul och ovanlig musikupplevelse på Jambalaya.
Kommisarie Frost
Jag kollade på tre avsnitt på raken av den engelska deckaren Frost i natt. Det är rätt så avkopplande att låta en serie stå och gå. Man kan slötitta medan man pysslar med annat men ändå hänga med i intrigen i grova drag. För att sedan titta lite mer fokuserat när det börjar dra ihop sig för upplösning.
Just Frost har jag väl sett enstaka episoder av tidigare när de har råkat dyka upp i tablå-TV (som jag kollade på förr, om än sällan). Jag gillar den lite torra humor som finns hela tiden och det är bra skådespelare (relativt kända engelska gästskådisar i varje avsnitt).
Det här att kunna blocktitta på en serie på t ex Netflix är ett konsumtionssätt som passar väldigt bra för mig. Om man kollar på ett par avsnitt om dagen så kommer man in i serien på ett annat sätt än om man strötittar någon gång då och då. Man känner igen miljöer och stämningar. Man blir lite kompis med karaktärerna.
Andra deckarserier som jag blocktittar på är Dalziel & Pascoe, Lewis och Gently.
Ram eller inte
Jag har haft en diskussion med mig själv om man ska ha ram eller inte på oljemålningar. Traditionella målningar är inte min egentliga inriktning när det gäller konstinköp. Jag har alltid varit mer inriktad på fotografisk konst och under vissa perioder installtionsdelar och ready-mades.
Måleri har alltid haft en sunkstämpel för mig, därför att jag associerar det till alla tusentals kulturkrumelurer som kallar sig “konstnärer” för att de har råkat gå på Nyckelviken och ställt ut på skitgallerier på Södermalm. De målar landskap och andra miljöer, ibland med “stämning” och “känsla”. Men i grunden är det konstnärliga värdet väldigt lågt och arbetet fram till dessa verk saknar all form av intellektuell process, idé eller referenser. Det handlar om tomma verk som föreställer det de föreställer.
Självklart skulle jag inte tacka nej till ett original av Gerhard Richter eller Anselm Kiefer eller för all del svenska målare som Ola Billgren och en del andra. Jag har några samtida målningar bland annat av Anders Widoff m fl men nu har jag fått några tavlor som hängde hos min mormor när jag var liten. De har funnits hemma hos min mamma i åratal men nu tog jag dem för att det finns ett affektionsvärde och jag tänkte hänga upp dem i huset på landet.
Så jag funderar nu på att ta bort de gamla pråliga ramarna från 30-talet och modernisera dem och göra dem lite roughare. Ja, jag tror att jag gör så.
Bild från T-banan vid Fridhemsplan
Den här bilden tog jag på T-banan vid Fridhemsplan när jag var på väg hem igår. Jag hade tänkt att skriva något om den igår inom #blogg100 men jag hann inte och efterpostar idag istället för att komma i fas.
Jag tycker att det är kul att spontanfota när man är ute och går på stan, i kollektivtrafiken etc. Ibland tittar jag inte på motivet, utan går med iphonen i handen och knäpper massor av bilder. Det är intressant för det uppstår ofta en oväntad spontanitet i sådana bilder. Man hittar alltid några som går att göra något med. Beskära, förvränga färger, göra något helt abstrakt av fotot…
Den här bilden skickade jag upp på Instagram igår. Den var inte så populär där (inte för att man bara viggar likes men det är ändå en feedback). Jag gillar den själv med färgerna och det framrusande tåget mot den stilla förgrunden och den tydliga skylten med Fridhemsplan i bakgrunden.
Thailändsk mat har kommit till Norberg
Vi upptäckte i helgen att restauranglokalen i det här huset har fått liv igen. Den har stått tom i några år sedan Yvonnes lade ned. Yvonnes var ett bra ställe tyckte jag och det var den enda plats i Norberg där man kunde få vettig mat. Puben som hängde ihop med restaurangen var också trevlig att sitta och hänga på.
Nu verkar i alla fall Norbergarna gå man ur huse för att prova på den exotiska maten från öst :) Skämt åsido så är det bra att det händer något i stan. Och att det nu finns ett alternativ till pizzerior och sunkpub.
God save Ireland
När jag satt och fikade idag kom jag och tänka på på melodin “God Save Ireland”. Tillbaka i huset slog jag på den på stereon med the Dubliners och vi sjöng med innan middagen. Dunkade i bordet i refrängen för att skapa en skön pubstämning.
Jag känner ju även igen melodin som en typ frälsissång som Joe Hill gjorde en variant av som sedermera översattes till svenska och som spelades in av Fred Åkerström som “Luffaren”. Vi diskuterade ett tag om vilken version som kom först och jag började självklart googla ursprunget!
Den första versionen var “Tramp! Tramp! Tramp! (The Prisoner’s Hope)” som skrevs under amerikanska inbördeskriget 1864 av George Frederick Root som var en etablerad kompositör. Den blev även populär som en religös barnvisa under namnet “Jesus Loves the Little Children”. Texten till “God Save Ireland” skrevs några år senare, 1867, av den irländske journalisten och politikern Timothy Daniel Sullivan. Den refererade till en rättegång och avrättning av tre irländska terrorister/frihetskämpar (The Manchester Martyrs) som hade skjutit en polis i en fritagning av några andra irländska patrioter. Låten blev populär på Irland och har etablerats som en informell irländsk nationalsång i olika sammanhang.
Joe Hill plockade upp melodin 1913 och kallade den “The Tramp” med en ny text som handlade om en arbetslös kille som inte får jobb utan skickas vidare hela tiden. Det var den som som Rune Lindström inspirerades av när han skrev den svenska variant som Fred Å hade framgång med.
Jag tog sedan fram gitarren efter middagen och spelade igenom den irländska varianten (enkla harmonier) och vi sjöng alla verserna igen.
Wolverhampton Wanderers
När jag var liten höll jag på Wolverhampton, eller Wolves som de kallas. Jag vet inte varför jag började gilla dem. Kanske var det för att de hade fina gyllengula tröjor. Eller att de hade en del coola spelare som Derek Dougan, John Richards och Ken Hibbit. När jag var på språkresa i Felixtowe köpte jag fotbollstidningar och klippte ut bilder och fortsatte att skaffa tidningar som Football och Shoot även hemma i Sverige.
Sedan har det gått sämre för klubben och man har åkt in och ur Premier league. Förra säsongen åkte Wolves ned i tvåan, The Championship.
Annat var det förr i världen. Wolverhampton har en lång historia och var en av de tolv klubbar som var med och startade ligan 1888. Som bäst var Wolves på 50-talet. Man vann förstaligan tre gånger, 1954, 58 och 59 och kom tvåa eller trea ytterligare fem gånger fram t o m 1960. Laget var fullt av landslagsspelare och var det första engelska laget som spelade kvällsmatcher med strålkastare vilket man gjorde i vänskapsmatcher mot internationella klubbar som Real Madrid och ungerska topplaget Honved (detta blev grunden till att man initierade Europacupen/Champions league).
På bilden ovan ser man Wolverhampton när de var som bäst. Lagkaptenen Billy Wright var en av världens främsta mittfältare. Han var kapten i engelska landslaget under nästan hela 50-talet, i 90 av sina landskamper. Ron Flowers hade en lång karriär och gjorde nästan 50 landskamper för England och avslutade landslagskarriären med VM-guld 1966. Målvakten Bert Williams var given i landslaget under första halvan av 50-talet. Roy Swinbourne och Johnny Hancocks var målskyttar som inte gjorde så många landskamper men var viktiga för laget. Peter Broadbent och Bill Slater bidrog vid alla tre ligasegrarna och spelade tillsammans för England med andra Wolves-spelare i VM 1958.
Jag kommer att skriva en del om dessa gamla spelare på en fotbollssajt som jag håller på och fixar med.
Kungsholmen
Jag har alltid haft en relation till Kungsholmen. Jag bodde där när jag var liten, innan jag började skolan. Vid den gamla kaffehandeln. Åkte pulka i Kronobergsparken och gick på ett lekis på Baltzar von Platens gata. Jag minns att vi slogs ibland och lekte ibland. Och åkte till Naturhistoriska Riksmuseet.
Senare, som vuxen, hade jag en paradvåning i ett gammalt tegelhus med altan mot Kungsholmstorg. Det var mysigt att spontant sticka ned på någon av alla restauranger och barer runt torget och Scheelegatan. Röka cigarr och ta ett glas rom på El Cubanito. Eller att promenera längs Norrmälarstrand och Rålis. Sedan skiljde vi oss och sålde våningen.
Nu har vi kontor på Fridhemsplan, mitt i smeten vid en av Stockholms största knutpunkter för kommunikation. En tidigare banklokal i ett funkishus med stora fönster ut mot Drottningsholmsvägen. Även om jag är söderbo sedan flera år och trivs bra med det, är det kul att åka tillbaka till Kungsholmen på dagarna. Och att gå runt i de gamla kvarteren, där kaffehandeln finns kvar och även Baltzar von Platens gata. Denna lilla gatsnutt som kändes så stor när jag var liten.
